Blir du mobbad av ditt eget ego?

Att egot, eller snarare överjaget, är som en inneboende mobbare, känns igen. Att sluta lyssna är förstås lättare sagt än gjort, men övning ger färdighet.

bigpaublog

Det kan låta som en märklig fråga, men det är egentligen bara ditt ego som faktiskt kan mobba dig. Eleonor Roosevelt sa: “Nobody can make you feel inferior without your consent.” Och det är helt riktigt.

Egot som föds för att försvara oss mot fara har fått för mycket makt. Det samlar kritiska kommentarer och budskap om vår otillräcklighet och spelar upp dem om och om igen. Oavsett om vi behöver dem eller inte. Och för det mesta behöver vi dem inte alls.

Varningar om att eld kan bränna oss eller att vi ska se oss för innan vi går över gatan är något helt annat. De har vi nytta av. Men alla de andra. Varningarna som ger oss en känsla av att vi aldrig duger, att vi aldrig kommer att bli så vackra, framgångsrika, kloka, belästa, uppskattade eller vältränade som…vem det nu är som väcker vår avund och…

View original post 440 more words

Reportage

Alla jävla dagar.

Människor, och framförallt ungdomar, mår sämre och sämre. Detta förklaras ofta med att vi helt enkelt blivit bortskämda, och lösningen som föreslås är positivt tänkande. Psykisk ohälsa beskrivs som ett privat problem, frikopplat från samhället, trots att det egentligen är djupt sammanlänkat med det. Vi måste ta kontrollen över vår förståelse av vad som påverkar vårt psyke, så att det kan omsättas i politisk handling.

Människans psyke och samhällets utformning, och därmed också politiken, är nära sammankopplade. Vilken politik som förs påverkar psyket, dels på ett konkret plan genom att ändra människors materiella förutsättningar, men också genom att samhällsklimatet påverkar vårt sätt att tänka. Trots detta framställs människors psykiska tillstånd som något individuellt. Hur folk mår ses inte som en effekt av samhället utan som privata problem. Denna individualisering fyller en viktig funktion: så länge vi hindras från att förstå oss själva ur ett bredare perspektiv hindras vår kamp för…

View original post 2,249 more words

Meningen med arbete är fritiden

Idag var första dagen tillbaka från min semester. Jag tror jag haft nästan den bästa sommaren jag kan minnas. Detta är det första år någonsin som jag har betald semester, trots att jag är nästan 40. Det finns utan tvivel ett visst samband.

Jag har överhuvudtaget kunnat njuta av min fritid på ett helt annat sätt det gångna året. Även om det ibland varit så körigt på jobbet att det varit svårt att koppla av. Det är ändå stor skillnad att ha ett jobb med fast lön, kontorstider och lagstadgad ledighet, än att vara timanställd och alltid behöva vara beredd på att rycka in, endast kunna drömma om att få någonting som liknar den där semestern alla andra pratar om, som om den vore en självklar rättighet. Skillnad också på att vara student och känna sig pressad att utnyttja all “fritid” med att antingen jobba extra, för att höja sin inkomst, eller plugga, plugga, plugga för att prestera så bra som möjligt. För att inte tala om att det är skillnad från att vara arbetslös eller sjukskriven, då tiden oftast flyter samman i en enda lång kamp att söka jobb eller bara överleva.

Önskar att jag kunde känna mig trygg i att detta kommer fortsätta, det vill säga jobb med fast lön (som åtminstone går att leva på) och fritid som faktiskt är fritid. Men det kan jag inte. Förhandlingarna börjar i slutet av månaden.

“Det finns ingenting som provocerar män mer….

NoBoyToy

….än kvinnor som inte bryr sig om sitt utseende.”

Jag minns inte på rak arm, vilken klok Kvinna det var som yttrade dessa ord en gång i tiden men ack, så sant detta är.

Häromdagen hade jag ett samtal med en man. Eller jag vet inte om jag kan kalla det ett “samtal” i ordets rätta bemärkelse, eftersom mannen talade cirka 95% av tiden och jag inte hade något annat val än att lyssna på honom. Jag befann mig tyvärr i en position, där jag inte kunde ge mig in i diskussion med honom heller, men vid de tillfällena brukar jag passa på att försöka lära mig mer om män och vad som egentligen försiggår i deras två huvuden. 🙂

Den här mannen uttryckte, som så många andra män att: “Nu har det gått för långt!”

Mannen i fråga exemplifierade detta med, att han upplever att “kvinnligt och manligt”, nu håller på att “suddas ut” i vårt samhälle…

View original post 1,064 more words

Sista intrycket

Man brukar prata om vikten av första intrycket. Att det ska ha en speciell betydelse för människor. Vissa verkar mena att det är för alltid bestående, färgar alla kommande intryck på ett oundvikligt sätt. Jag kan uppriktigt säga att jag aldrig känt igen mig i det där. Kanske är det helt enkelt så att jag blivit besviken, eller tvärtom positivt överraskad, alldeles för många gånger för att jag ska lägga någon särskild vikt i just det första intrycket. Det är bara en i mängden av intryck för mig, något som kontinuerligt omvärderas, modifieras, nyanseras eller helt och hållet kastas omkull när nya intryck läggs till, och de läggs ju till hela tiden, så länge man fortsätter att ha kontakt med någon eller något. Det starkaste och mest bestående intrycket för mig, har istället alltid varit det sista. Spelar ingen roll om en människa var supertrevlig mot mig första gången vi träffades om han eller hon betedde sig som ett as den sista. Samma sak gäller givetvis om det är tvärtom.

För att exemplifiera, jag har under det senaste halvåret återupptagit kontakten med en gammal vän jag dittills hade sett som för alltid förlorad. Hans initiativ förstås. Han hade betett sig mig på ett sätt som hade fått mig att ifrågasätta om vår vänskap någonsin hade varit äkta. Spelade ingen roll att mitt första intryck av honom var kanonbra, vad som var bestående var hans svek, den totala självcentrering och brist på omtanke och empati han visat mig de senaste gånger vi haft kontakt. Jag var till att börja med inte särskilt villig att släppa in honom i mitt liv igen, men han uttryckte uppriktig ånger, uppriktig saknad av vår vänskap och det verkade som att han hade mognat. Så jag beslöt mig för att ge honom en andra chans. Det har jag inte ångrat. Har insett hur enormt mycket jag saknat vår vänskap, jag också. Fördelen med att lägga vikten vid det sista intrycket istället för det första, är att det alltid ger människor en chans att förbättra sig.

Det var bloggstuga ikväll och jag hade hoppats kunna gå, för att ta avsked. Men 15-17 är för tidigt för mig, jag slutar sällan innan fyra. Så jag gör det skriftligt istället. Vill ju lämna ett sista intryck av något slag.

Efter tio, eller kanske till och med elva långa år, är jag äntligen på väg tillbaka in i systemet. Heltidsarbete från och med den sjunde oktober. Jag har haft det väldigt tufft nu de senaste månaderna, förlust av nära anhörig och andra omvälvande händelser. Stressen har varit svår att hantera, var uppriktigt orolig för att behöva sjukskriva mig det första jag gjorde som anställd för bara en eller två veckor sedan. Rädd att börja resan tillbaka in i systemet med att åter gå in i väggen. Men så i dagarna fick jag ut min första lön, och det är rent otroligt vilket underverk det gjort för psyket och självkänslan. Det är fortfarande stressigt med allting, men nu finns det en äntligen en grundläggande trygghet som gör att det känns som att det går att hantera på ett helt annat sätt. Det är som om någonting på riktigt har lyfts från mina axlar, min mage, min rygg. Första räkningen till a-kassan är betald och jag hoppas innerligt att jag aldrig i hela mitt liv ska behöva vända mig till SOC igen. Köpte Thai mat igår till middag, och kunde göra det i trygg vetskap att pengarna ändå kommer att räcka till slutet av månaden.

Tio år i utanförskap, på undantagstillstånd, helt utelämnad till ett system som inte på något sätt fungerar, skulle möjligen, om man ser det från den ljusa sidan, kunna ses som en värdefull lärdom, en som inte minst våra politiker skulle behöva lära sig. Men den är lite för tuff, uppvaknandet för brutalt, så jag skulle nog faktiskt inte önska det ens åt min värsta fiende. Jag vet hur mycket det kostar och är därför tveksam till om jag egentligen tycker att någon förtjänar det. Men så där 1-3 års liv på detta sätt kan jag nog tycka vore nyttigt för de flesta, särskilt för folk på maktpositioner, och folk som ser ner på dem som befinner sig i dessa situationer.

Emma Stormdal, som jag länkat till förut, har nu publicerat en helt fantastisk artikel i Bang som jag rekommenderar alla att läsa. Det finns egentligen ingenting mer att säga, men jag ska citera:

För att kunna kritisera måste vi berätta. Skammen lägger locket på. Men vi måste vittna. Eftersom ingen frågar oss hur det går till kan de göra lite hur som helst med oss. Vi måste komma över vår skam, inte gå med på att vi ska skämmas. Göra oss till ett ”vi”. Kritisera, ställa krav, gå ihop. Jag föreställer mig en intresseorganisation som kan föra vår talan och påtala oegentligheter utan att riskera att någon drabbas på individnivå. Det finns i nuläget ingen organisation som står helt på de bidragssökandes sida, som kan kämpa för vår skull med att överklaga avslag och ifrågasätta de surrealistiska motkraven.

Just den där skammen har jag levt med i elva års tid och jag kan vittna om att den sätter locket på. Den fiktiva karaktären Khady Demba, som jag skrev om i mitt första inlägg hittade en strategi till att inte skämmas, trots att hela samhället sa åt henne att hon borde. Jag har försökt använda henne som inspirationskälla de senaste två åren. Men det räcker inte med att hitta en strategi för att komma över skammen på individnivå, vi måste, som Stormdal säger, organisera oss. Vi måste ändra vårt sätt att tänka på en kollektiv nivå. Det är inte bara ”jag” som ska sluta att skämmas, det är ”vi”. Vi har inget att skämmas för. Det finns folk som missbrukar sina maktpositioner, som sparkar på dem som redan ligger. Det finns folk som skor sig på dem som har det sämst ställt. Som inte har något intresse av att de på samhällets botten återfinner sin värdighet och reser sig. (Tro mig, vi skulle inte ha det så här om det inte fanns någon, någonstans, som tjänade på det.)

Är det någon som ska skämmas, så är det dessa människor. Inte vi.

Att vara del av något

Har varit på min nya praktik i exakt en månad nu och det har verkligen varit superkul; intressant och givande på en mängd olika sätt. Redan de två första dagarna kändes det som att jag fick mer bekräftelse från min nuvarande chef än vad jag fått i något annat sammanhang de senaste tio åren. Tänkte på något Emma Stormdal skrev i ett av de inlägg jag länkade till här, om att möten i hennes nuvarande liv alltid kändes som att de handlade om henne själv som ”problem” (som arbetssökande, som patient, som socialfall), till skillnad från de möten hon haft i sitt ”tidigare liv”, som istället brukat ha formen av spånande, kreativa möten om projekt som skulle bli av. Jag kände så väl igen mig i hennes beskrivning, precis så är det, har det varit. Tack vare denna nya praktik har jag äntligen fått gå på möten liknande de i ”mitt förra liv” igen och det betyder så oerhört mycket för självkänslan. Känns faktiskt lite som att få sitt människovärde tillbaka, även om situationen fortfarande är den samma, rent konkret.

Vägen till slaveri

Nu när FAS 4 har klubbats igenom, tänkte jag att jag skulle fortsätta med det här att låta andra som redan tidigare sagt ungefär det jag vill säga, tala även för mig. Men först en kommentar om själva förslaget. Det innehåller vissa förbättringar, så som att biståndsmottagare ska kunna behålla 25% av sin inkomst vid anställning och att hemmavarande barn till biståndsmottagare ska kunna tjäna lite mer än förut, innan de blir tvungna att bidra till familjens försörjning, men när jag läser alla regler som satts upp till den där 25%-regeln… Det är alltså så att man måste ha fått bidrag 6 månader i följd innan man ens får lov att behålla sin fjärdedel. Sedan kan man få behålla den upp till två år, och sedan söka bidrag sex månader i följd igen, innan man kan få rätt till den fjärdedelen än en gång. Hur kommer det att fungera i praktiken, undrar jag??

Jag jobbade själv som timanställd inom vården de två första åren jag gick på SOC. Ville naturligtvis inget annat än att komma upp i så pass många timmar att jag kunde bli självförsörjande, för det fanns inget värre än att gå och tigga pengar på socialkontoret och tvingas förvaras som en annan kriminell på ”Jobbcentrum”, som det hette, de dagar jag inte hade jobb. Tog alla timmar jag kunde, hoppades på någon sorts fast anställning, eller åtminstone regelbundna tider, så att jag kunde återfå någonting som skulle kunna likna kontroll över mitt eget liv. Fick naturligtvis aldrig någotdera. Men, här kommer grejen, somliga månader fick jag ju tillräckligt med timmar för att komma upp till existensminimum, ibland till och med lite därutöver. Dessa månader sökte jag givetvis inte SOC, varför skulle jag ha gjort det? Skulle ju ändå ha avslagits med motiveringen att jag inte behövde något den månaden, i så fall.

Problemet var att jag aldrig lyckades få så pass många timmar fyra månader i följd. Hade jag fått det, hade jag kanske äntligen kunnat ta mig ur eländet. Men så som reglerna var skulle alltid inkomsten för de tre senaste månaderna redovisas, och allt överskott jag kunde ha tjänat ihop drogs naturligtvis bort på öret från det bistånd jag erhöll. Alla de som nu kan få glädje av denna 25%-regel, måste de se till att hålla sina timmar nere så pass mycket att de inte överskrider biståndsbeloppet de sex första månaderna? Så att de faktiskt kan söka bidrag sex månader i följd, menar jag? Annars kanske de fastnar i något slags timvikhelvete, där de är självförsörjande ungefär varannan månad, men det fortsätter att räknas bort så att det blir en konstant nivå av existensminimum, precis som förut?

Vad gäller FAS 3 och annat utnyttjande av människor i så kallad ”sysselsättning”, eller förvaring i meningslösa åtgärdsprogram, har andra skrivit mycket bättre om dessa ämnen förut. Gillar detta inlägg som beskriver det som ett tillstånd av zombieliknande rättslöshet, för det är precis så det känns, här tar livet slut och du har i princip ingen chans att komma tillbaka.

Vill också passa på att tipsa om Susanna Holzers text om hur systemet borde ses över så att folk inte behöver hamna i denna sits till att börja med.

Slutligen har Emma skrivit ett nytt inlägg som träffsäkert illustrerar utanförskapet.

Att förlora sitt människovärde

Lever man på försörjningsstöd, tvingas man stå ut med väldigt mycket skit. Det är svårt att förmedla den förnedring och otrygghet det innebär till folk som aldrig har varit i den situationen. Många gånger har jag tänkt att jag måste försöka, skriva ner mina upplevelser och försöka få dem spridda, publicerade. Men det är oerhört svårt att finna den orken. Svårt när man fortfarande lever i det. All energi går åt till att bara överleva. Även om man lämnat det bakom sig kan det vara svårt att gå tillbaka till det, återuppleva minnen man helst vill förtränga, om allting äntligen verkar bli bättre.

Därför blev jag faktiskt glad över att hitta någon som orkat göra just det. Någon som står upp och vågar ge oss ett ansikte. Som kan tala även för oss som inte (hittills) orkat.

En gång ska jag försöka, jag också. Verkligen sätta mig ner och anteckna allt jag kan komma ihåg, alla vidriga turer som varit, som fortfarande är. Men tills dess får personer som denna bloggare agera språkrör för mig också. Igenkänningsfaktorn är i vilket fall som helst tillräckligt hög.

Om skapandet av förutsättningar

Aside

Fann lite intressanta blogginlägg för ett tag sedan, angående den rådande hälsohetsen i samhället och om människors olika förutsättningar att påverka sin hälsa genom framförallt motion, men även andra livsstilsval. Det handlar om att social klass ofta är länkad till livsstilen och att människors olika förutsättningar glöms bort i diskussioner om folkhälsoproblem, såsom övervikt. Debatten om den ”dåliga folkhälsan” blir på så sätt grovt förenklad; man är piggare på att moralisera och skuldbelägga individers ”val”, än att titta på vilka underliggande strukturer som i hög grad bidrar till att påverka just de valen.

I kommentarerna till inläggen frågas det vad det är som driver folk att ”hälsomissionera” för andra på det sätt som ofta görs:

Jag förstår inte varför folk skall lägga sig i vad andra människor stoppar i munnen eller hur mycket de rör på sig?

Det är ju alltid de som tränar, tycker att de äter nyttigt osv som har något slags sjukt behov av att tvinga andra människor att göra likadant som de? Det är sällan man ser onyttiga människor propagera för att fler skall börja äta chips till middag, sluta träna eller röka ett paket cig om dagen?

Varför måste folk lägga sig i vad andra gör hela tiden? Själv vill jag inte bli överviktig och tänker därför någorlunda på vad jag äter, men jag skiter å andra sidan fullständigt i om folk proppar i sig 10 semlor om dagen eller dricker en liter cola om dagen eller om deras motion består bara av att ta en promenad ut till bilen i garaget.

Vad driver alla dessa självutnämnda hälsoexperter?

Två av svaren tycker jag är intressanta:

Angående vad som driver dem så är det väldigt, väldigt sällan renodlad omtanke om andra även det ofta påstås i en sådan utsträckning att de köpt det själva. Man kan helt enkelt inte hävda sig eller få uppmärksamhet för hur duktig och ”rätt” man är om de andra inte bryr sig.

Håller fullständigt med om detta, för den som är genuint intresserad av att förbättra någon annans hälsa, håller inte på och skuldbelägger, och avfärdar den andras förklaringar till varför den inte ”prioriterar detta” som ”ursäkter”. Men ett annat svar som ges får mig faktiskt att känna mig lite, lite träffad:

Sedan kan jag själv känna igen mig i hur det känns att träna mkt och äta rätt. Man vill liksom frälsa alla eftersom man mår så bra själv… Då är det lätt att sparka in öppna dörrar och predika utan att ta hänsyn till andras förutsättningar.

Inte för att jag brukar ”predika” för folk utan att ta hänsyn till deras förutsättningar, men jag kan känna igen mig lite i den här känslan av nästan vara lite ”nyfrälst” för att man just har upptäckt något som förbättrat den egna hälsan så avsevärt, att man liksom inte kan hejda sig från att ”dela med sig av sin nyfunna visdom”, var gång tillfälle ges. Men eftersom jag inte vill göra just det, tänkte jag att jag istället skulle skriva om just mina förutsättningar och begränsningar, vilka specifika omständigheter som lett till att just jag kunnat genomföra denna förändring i mitt liv.

Liksom flera av de personer som kommenterar, har jag dåliga erfarenheter från den påtvingade gymnastiken i skolan. Jag var alltid sämst i klassen på just det ämnet, reagerar negativt på tävling och stress, har alltid varit klumpig och min koordinationsförmåga är kass. Inget självförtroende alls när det kommer till all form av idrott, med andra ord. Hemifrån har jag fått med mig just det här skuldbeläggande hälsotänkandet, att jag skulle skämmas för att jag inte motionerade mer, men så fort jag hittade en motionsform som faktiskt passade mig och som jag tyckte var kul (Tai Chi), så var den alldeles för dyr för att jag skulle kunna fortsätta med den. Mellan 16-20, började jag i alla fall med Friskis & Svettis, vilket passade eftersom det var billigt, förhållandevis enkelt och inte särskilt tävlingsinriktat. Ett år lyckades jag gå där regelbundet, 3-4 gånger i veckan, och tyckte att det var roligt, men så flyttade jag utomlands och lyckades inte förmå mig till att ta upp det igen när jag kom tillbaka.

Varför gjorde jag inte det, kan man fråga sig? Förmodligen för att jag var för stressad; försökte redan kombinera studier och jobb med socialt liv och andra fritidsintressen. Men ett annat skäl kan ha varit att jag inte hade tränat av rätt orsak. Även om jag faktiskt tyckte att det var kul det året jag förmådde mig till att gå regelbundet, så var det definitivt en utseendefixering som hade drivit mig mer än något annat. Vilket kändes stressande och ångestladdat. Det förtog allt det roliga med träningen och omvandlade den till ytterligare ett jobbigt ”måste”.

Visst gjorde jag några försök genom åren. Köpte Friskis-kort och kom iväg en eller två gånger. Köpte klippkort på simhallen med samma resultat. Bortkastade pengar. Jag försökte även träna gratis, genom att försöka konstruera ett eget träningsprogram att köra igenom hemma. Det blev inte av mer än en gång.  Alldeles för svårt att motivera sig. Den motion jag ägnade mig mest åt mellan 21-36, var långa promenader, något jag alltid tyckt om. Men när stressen varit för stor, eller depressioner brutit ut, har det varit svårt att få in det också, särskilt om jag inte haft någon att gå med, vilket oftast varit fallet. När jag senare utvecklade någon form av social fobi, blev det nästan omöjligt, svårt nog att bara gå ut genom dörren.

Det här om att psykisk ohälsa gör det tusen gånger svårare att komma igång med träning, är också något som tas upp i flera av kommentarerna till de länkade inläggen.

Psykisk hälsa/psykisk ohälsa spelar STOR roll på den fysiska hälsan. Genom åren har jag sett vänner som är underaktiva/överaktia/hetsäter/svälter sig/skär sig, allt bottnar i en psykisk ohälsa. Det syns inte utanpå hur insidan mår. För det otränade ögat kan en kommentar som ”jag orkar inte/jag är trött/det är tråkigt” osv vara det personen säger men egentligen är det en depression.

Istället för att anklaga och säga till folk att anstränga sig mer/sluta vara lata/bekväma öppna upp för alternativ och faktiskt vara mer tillåtande för psykisk ohälsa. Istället för den tabu jag upplever kring psykiskt ohälsa så behövs mer stöd och öppenhet.

Jag har ADHD och fick diagnosen som vuxen. Jag har i skolan av lärare och kompisar blivit kallad för lat/bekväm/slarvig/glömsk. Jag har varit jobbig/påfrestande/högljud. Jag tog studenten med samlat betygsdokument. Endast fyra lärare från förskolan till studenten har fått mig att må bra och tro på mig själv. När jag kom ut i arbetslivet fungerade det inte, jag hade depressioner, ångest och jag har utvecklat tvångstankar. Hela mitt liv har jag trott att om jag bara anstränger mig mer kommer jag att lyckas ha en fungerande liv.

Nu är jag överviktig, underaktiv, sjukskriven och sen några dagar också däckat av biverkningar ifrån Concerta. Jag ska snart börja på KBT samtal hos psykiatrin efter att ha först väntat 7 månader för utredning och nu i 3 månader efter utredningen. Jag gör allt jag kan men hjälpen är inte lätt att få då jag anses må tillräckligt bra (inga självmordstankar/försök).

Jo, det där kan man känna igen sig i… Så vad exakt ändrade situationen för mig? Var fick jag plötsligt denna motivering ifrån? Det finns i alla fall en del faktorer jag kan peka på.

Delvis måste jag konstatera att både min psykiska och fysiska hälsa nog redan hade förbättrats, när jag började träna regelbundet igen, i början av 2012. Denna förbättring skulle jag säga hade skett gradvis, sedan 2008, ungefär. Det gick ytterst långsamt, var en ständig uppförsbacke med eviga återvändsgränder, och det var nog svårt att uppfatta förbättringarna med blotta ögat (tror endast de som känner mig väl såg dem överhuvudtaget), men de fanns ändå där. Delvis hade jag vidtagit en mängd åtgärder på eget initiativ (vant mig av med att röka, motarbetat ätstörningar, gått ner i vikt, återupptagit studier och försökt vänja mig mer med sociala sammanhang), delvis hade jag, p.g.a diagnosen jag fått 2008, blivit berättigad till viss (om än begränsad och många gånger missriktad) hjälp. Om jag hade försökt 2006 eller 2007 istället, är det fullt möjligt att det helt enkelt hade känts för tungt och övermäktigt. Det kanske blivit ytterligare ett misslyckande som bara legat där och tärt på självförtroendet.

Men jag kunde ju inte veta att det skulle funka 2012 heller, och det krävdes en hel del mental bearbetning innan. Inte minst krävdes det att titta på alla hinder som stod i vägen. För att övervinna dem, måste man först erkänna dem, ta dem på allvar, inte bara avfärda dem som ”ursäkter”. Det största hindret för mig var rent ekonomiskt. När pengarna knappt räcker till medicin och mat, hur ska de då räcka till någon form av träningskort? Visst, det finns gratissporter, men jag visste av erfarenhet att mina chanser att lyckas komma igång med regelbunden träning, skulle vara betydligt lägre om jag inte hade någon att träna med. Att träna i grupp funkar som en sporre för mig, det blir helt enkelt svårare att ge upp om jag har andras ögon på mig. Samtidigt var just det där med ”andras ögon på mig” en enorm källa till ångest, det är ju just andras blickar, granskning och värdering man är rädd för, om man har social fobi. Och jag som var så otränad, vad skulle andra tänka? Och skulle jag behöva byta om med andra, duscha med andra? Hur skulle jag överhuvudtaget förmå mig att ta mig dit?

Just den sista frågan, kändes som det lättaste hindret att ta sig över. Jag har faktiskt både en Friskis-lokal och simhall bara något kvarter från där jag bor. Faktum är att jag har tänkt på det alla år jag bott här. ”Åh bara fem minuter från Friskis/simhallen, ja, man borde ju sätta igång.” Men simhallen tog emot. Visserligen har jag alltid gillat att simma, men jag gör det helst i havet, inte i en trång pool där andra människor kan simma på en. Och att visa sig i badkläder kändes väldigt ångestladdat. Bättre då med Friskis, då kunde man ju faktiskt byta om och duscha hemma, eftersom det bara var något kvarter bort. Sedan hade jag ju positiva minnen av just Friskis, från när jag tränat där i ungdomen. Det har alltid varit väldigt välkomnande för alla, oavsett ålder, ekonomisk bakgrund eller fysiska förutsättningar. Plus vetskapen att jag hade lyckats med regelbunden träning där tidigare i livet, även om det varit längesedan. Motståndet mot just Friskis, var därför lägre än till andra träningsalternativ. Säkert ett av de billigaste alternativen också. Men ändå för dyrt för mig. Tills jag fick reda på att man kunde få något som hette ”FaR-kort” = träning på recept.

FaR-kortet kostar 600 kronor (en hundralapp tillkommer en gång varje kalenderår) och gäller för tre månader. Det är egentligen ändå för dyrt för mig, men eftersom julen började närma sig, kunde jag önska mig det i julklapp av min familj. Och tre månader kändes som en lagom ”prövoperiod”, hellre betala 700 för tre månader än 1600 för ett halvår, om det nu bara skulle bli några enstaka besök i vanlig ordning. Men nu blev det inte så, för redan vid första besöket kände jag mig osannolikt stärkt.

Jag hade gått dit ombytt, för att slippa kroppsångest och nojor över granskande blickar, men redan när jag stod där och väntade på att passet skulle börja, tillsammans med alla andra människor som var där för att träna, kände jag att det här med att byta om och duscha med andra, kanske inte skulle ha varit så farligt, trots allt. Denna positiva känsla bara förstärktes när jag genomförde passet, för att inte tala om efteråt. Definitivt något jag ville uppleva igen. Den positiva cirkeln hade börjat.

Under det 1,5 år som gått sedan dess, har jag fortsatt att träna regelbundet och det har känts lika bra nästan varje gång. Jag har försökt mig på nästan alla former av träning som FaR-kortet gett tillgång till, vilket inneburit träningsformer jag aldrig trott skulle vara något för mig, såsom jogging, och träning på gym. Jag har vågat mig bort från den närmaste Friskis-lokalen, och känner nu nästan inga nojor alls över att byta om eller duscha offentligt. Varje pass är en ny utmaning, och vetskapen om att jag klarar det här förstärker självförtroendet varje gång. Lite som ”det finns mycket här i livet jag inte klarar, men jag klarar i alla fall detta pass, och då ska jag banne mig genomföra det också!” Genom träningen har jag kunnat bevisa för mig själv att jag inte är så kass på något jag verkligen trott var min svaga sida. Jag må fortfarande vara klumpig och ha en dålig koordinationsförmåga, men jag är faktiskt inte alls så dålig på sporter som kräver styrka och uthållighet. Inte minst har träningen hjälpt mig överkomma mina sociala svårigheter. Det spelar ingen roll att jag har träning på recept, eller att jag är arbetslös, fattig och funktionshindrad, för när vi väl står där och tränar i grupp, är vi alla lika. Jag kanske till och med sitter bredvid någon som tidigare i veckan ratat mig på en anställningsintervju på spinningcykeln, men den personen måste anstränga sig lika mycket som jag, under passets gång. Det har hjälpt mig enormt att tänka så.

Så på det sättet kan jag känna igen mig i den här känslan av att nästan vara lite ”nyfrälst” och jag hoppas verkligen att jag inte inger andra ångest eller dåligt samvete när jag pratar om det. För ångest och dåligt samvete är, som sagt var, extremt dåliga morötter. Det borde jag, om någon, veta. Därför kan det också vara nyttigt att påminna sig själv om de förutsättningar (och privilegier!) man har, som gjort det möjligt att ta steget själv. I mitt fall, det faktum att jag hade tillräckligt god fysisk och psykisk hälsa för att överhuvudtaget börja. Att det fanns en plats för mig att träna på, där jag kunde känna mig välkommen och inspirerad, snarare än malplacerad och underlägsen. För att inte tala om närheten till detta ställe. Och att det fanns priser som var överkomliga, om än inte för mig, så åtminstone för de som hjälpt mig (har lyckats betala två av sex träningskort på egen hand, de andra har jag fått i julklapp eller födelsedagspresent) . Och att jag haft tid.

Förutsättningarna och hindren är olika för alla, det får vi aldrig glömma bort. Vill vi lösa problemet på kollektiv nivå, måste vi titta på strukturerna, precis som Fanny och LD pratar om. Vill vi lösa det på individuell nivå, måste vi titta till just de förutsättningar och hinder som råder i det enskilda fallet. Men de måste tas på allvar. Svepande generaliseringar och skuldbeläggning funkar knappast på vare sig strukturell eller individuell nivå.

Du är unik!

Jag är med i en läsecirkel. En fördel med att vara det är att man ibland kan få läsa böcker man kanske annars ratat på förhand, eller som man kanske inte överhuvudtaget hört talas om.

Till den senaste gången skulle vi läsa första delen i Karl Ove Knausgårds åtminstone delvis självbiografiska romanserie, Min kamp. Det kan vara lite spännande ibland att läsa självbiografiska romaner av författare som vistats i samma miljöer som man själv. Det visade sig till exempel att Knausgård bott i en förort till Kristiansand i tonåren. Detta är min farmors stad, och inte ett område jag är så van vid att läsa litterära skildringar av. Men det som i synnerhet fångade mitt intresse, var när han började skriva om sin fru. Linda hette hon, och de hade träffats i Stockholm under ett debutantseminarium på Biskops-Arnö 1999. Detta ringde en hel mängd klockor, och jag var faktiskt tvungen att slå upp denna Linda. Jag mindes en Linda som debuterat med en diktsamling under det år jag själv gått Biskops-Arnös dramatikskrivarlinje. Hon var inte klasskamrat till mig, utan gick påbyggnadslinjen, men jag träffade henne ändå ett par gånger. Kunde det verkligen vara samma person?

En snabb google-sökning visade att det mycket riktigt var samma kvinna. Det var ju kul, vilket sammanträffande! Men så läste jag artikeln om henne och den upptäckt som i början varit kul och spännande, gick snabbt över till att bli deprimerande. Hon hade publicerat en hel rad böcker sedan vi sågs sist, fått tre barn och tycktes dessutom ha jobbat en hel del med teater. Det var som om hon personifierade alla de drömmar jag haft om min egen framtid då, i slutet av nittiotalet. Drömmar jag för längesedan fått ge upp. Att hon dessutom tydligen lidit av bipolär sjukdom men lyckats med allt detta ändå, kändes inte uppmuntrande utan tvärtom som ännu ett bevis på mitt eget misslyckande i jämförelse.  Denna typ av avund och underlägsenhetskänslor blir så mycket tydligare när den man jämför sig med är en gammal bekant, en gammal skolkamrat. Det blir som en direkt spegelbild av det som inte blev.

Men mitt i detta deprimerade tillstånd kommer jag att tänka på en annan kvinna jag speglat mig mycket i under det senaste året, en fiktiv kvinna. Det är faktiskt en karaktär jag stött på just tack vare denna läsecirkel, i Marie NDiayes bok Tre starka kvinnor som vi läste i början av förra året. Karaktären heter Khady Demba, och har hela det gångna året varit en av mina största inspirationskällor.

tre starka kvinnor

Khady är knappast någons drömmar personifierade; barnlös och medellös änka i tjugofemårsåldern, utelämnad helt åt sin avlidne mans släktingar. Dessa vill inte veta av henne utan skickar henne att åka med på en av alla dessa flyktingbåtar till Europa och allt går ungefär lika mycket åt helvete som man kan gissa. Men ändå lyckas Khady under hela berättelsens gång hålla fast vid sin självkänsla och värdighet på ett helt otroligt men ändå realistiskt sätt. Någon recensent skrev om karaktären att ”hennes självkänsla betyder ingenting, men på samma gång betyder den precis allt” och det är helt sant. Hennes självkänsla och styrka kan inte rimligtvis räcka för att förändra hennes egen förfärliga situation och därför skulle man kunna säga att den ingenting betyder, men samtidigt är den precis vad hon behöver för att stå ut med allt elände hon råkar ut för, och på så sätt är den henne oumbärlig. Som ett mantra upprepar hon i tankarna gång på gång sitt namn: ”Jag är Khady Demba, jag är unik och fullständigt nödvändig för sakernas tillstånd.” Om hon någon gång tvekar, tittar ut mot det strömmande havet av desperata flyktingar och undrar vad som egentligen skiljer alla dessa andra människor med liknande öden från henne själv, så skrattar hon strax därefter åt sig själv för svaret är ju så självklart: skillnaden är förstås att hon är hon, Khady Demba! Det kan ingen ta ifrån henne.

Just detta förhållningssätt är något jag verkligen försökt ta till mig under det gångna året. När jag läste Tre starka kvinnor hade jag just haft en period av kraftig depression, fått gå till psykakuten för självmordstankar. Att läsa om Khady Demba blev faktiskt något av en vändpunkt. Det var till att börja med svårt att tänka på det sättet hon gjorde om mig själv, men jag försökte. Jag tänkte på alla dessa människor runtomkring mig som ytligt sett verkade vara mer lyckade än jag på alla sätt och vis, men om de någonsin skulle försöka skulle de aldrig till hundra procent lyckas med att vara jag. Och den tanken tog jag med mig när jag gick ut. Jag tog mig tid att titta på alla människor jag mötte och tänkte tanken ”han är inte Örjan Persson, och inte hon heller. Inte de, och inte någon av de som kör bilarna där borta. Det är bara jag som är Örjan Persson. Bara jag som någonsin kan lyckas med att vara Örjan Persson.” Och efter att ha tänkt så ett tag, övat mig mer och mer, så kändes det faktiskt som att jag sträckte på ryggen på riktigt.

Så minns jag återigen den tid då jag närde författardrömmar, drömmar om att jobba med film, teater och radio på olika sätt, och jag minns att jag även då, trots att de psykiska problemen inte ens hade börjat på allvar på den tiden, ofta kunde falla i tvivel över mig själv och det jag gjorde. Jag kunde verkligen fråga mig vad jag höll på med där jag satt och skrev mina manus, eller gjorde någon djupanalys av någon annans teateruppsättning, vad betydde sådana saker egentligen, varför gjorde jag inget vettigt av min tid och utbildning istället? Världen är full av folk som svälter eller på andra sätt har det svårt, vad betyder alla dessa påhittade historier? Så kunde mina tankar gå, och jag hade aldrig något bra svar på den typen av frågor, det syntes mig alltid att det rätta egentligen vore att göra någon insats inom vården, eller kanske producera mat eller andra nödvändigheter.

Men idag har jag ett annat svar, för jag tycker mitt exempel med Khady Demba visar att fiktiva berättelser visst kan göra lika mycket nytta som en läkare för enskilda individer. Var hade jag själv varit idag om Marie NDiaye hade tvekat och känt att hon inte hade rätt att utforska sin fantasi och skriva fiktiva berättelser samtidigt som folk i världen hade det svårt? Om hon hade kämpat sig igenom läkarutbildning istället för att skriva Tre starka kvinnor? Hade jag då hittat en annan Khady Demba, som lyckats ge mig just den inspiration och styrka jag behövde för ett år sedan? Kanske, men kanske inte. Kanske hade min tillvaro fortsatt kännas precis så meningslös att jag inte funnit någon annan lösning än just den att göra slut på den. Och vem vet, kanske hade Marie NDiaye inte blivit någon bra läkare? Kanske hade hon aldrig lyckats rädda ett liv på det sättet?